En höstdag 1953 sedan framförde dåvarande prokuratorn Bertil Ljungberg, tillika kurator 1954, ett förslag till Seniorskollegiet om att Kristianstads nation skulle uppföra ett studentbostadshus. Bertil hade influerats av Helsingkrona och Ystads nationer, som en tid tillbaka hade byggplaner för varsitt hus. Det var alltså hösten 1953 som tanken om ett studentbostadshus för Kristianstads nation började gro och i mars 1957 var tanken rotad och färdigväxt i form av Snapphanegården på Tornavägen 7. Men vägen mot målet var inte helt spikrak…

Byggnadskommittén
På nationsmötet den 5 maj 1954 tog nationen ett principbeslut om uppförande av ett hus och samtidigt tillsattes en byggnadskommitté där inspektor och professor Gunnar Aspelin helt naturligt blev ordförande. Bland övriga ledamöter kan nämnas kurator Bertil Ljungberg, prokurator Lasse Holmqvist (kurator året efter, dvs 1955) och notarien Gillis Kristensson (kurator 1956).

Våra grannationer

Lunds Kommun skänkte tre tomter på Tegelbruket för uppförande av bostadshus för Kristianstads, Helsingkronas och Ystads (sedermera Sydskånska) nationer. Detta, att kommunen utan kostnad överlät tomterna, var en förutsättning för att staten skulle bevilja bidrag till själva byggandet. För övrigt så är vårt hus uppfört på den tomt som från början var ämnad åt Sydskånska, men byte gjordes då denna vår nu befintliga tomt var mer lämpad för de garage som Kristianstad önskade bygga. Något som, i dagens läge, ter sig mycket skrämmande är att en av de första frågorna som diskuterades i byggnadskommittén var huruvida det var möjligt och lämpligt att sambygga med Helsingkrona. Tack och lov hade Helsingkrona inget intresse av det (ja dessa helsingkroniter har väl aldrig förstått sitt eget bästa!) och det hela rann ut i sanden. Men jag är säker på att kommittén avstyrt det hela förr eller senare då lämpligheten kommit på tal, och snabbt konstaterat att Göingar är ett sjutusan till släkte som inte kan sammanblandas med tröga helsingkroniter!

Finansieringen

Tomten fick vi gratis, statliga bidrag gjorde sitt tillsammans med förmånliga lån genom förmedling av Nya Sparbanken i Lund, men det var inte tillräckligt. 1956 efterträdde Nils Stjernquist Aspelin som inspektor och blev därmed också ordförande i byggnadskommittén. Redan 1954 gav sig dåvarande inspektor och qurator ut på insamlingsturné, men det visade sig att byggplaner och kostnadskalkyler vid detta tillfälle var alltför diffusa för att locka presumtiva välgörare att öppna plånböckerna. Insamlingsarbetet fortsatte dock och intensifierades under 1956 då Nisse, med qurator och byggförman Gillis som vapendragare, begav sig till vår kära hembygd. Det gick som en dans men därmed inte sagt att uppdraget var lätt. Men att det utfördes på bästa möjliga sätt. I dagens penningvärde motsvarar de insamlade pengarna drygt två miljoner kronor! Näst intill alla kommuner i nationens upptagningsområde ansåg ändamålet vara behjärtansvärt och lägg därtill många av hembygdens företag samt ett antal äldre nationsmedlemmar, så förstår ni vilka några av Snapphanegårdens välgörare var. 1983 begav sig Nisse ut på insamlingsturné igen och denna gången var det för att söka hjälp till renovering av nationshuset. Även denna gång utfördes ett fantastiskt arbete som resulterade i att nationen fick tre kronor per kommuninvånare i hemkommunerna.

Huset

Inom byggnadskommittén talade Lasse Holmqvist och Nils Herman Håkansson sig varma för ett runt nationshus. De fick dock vika sig för det enastående förslag som arkitekt Robert Larsson lade fram för byggnadskommittén. Förslaget togs emot med förtjusning och endast några få ändringar, såsom att huvudentrén flyttades från östra sidan till den västra, genomfördes. Tack och lov så protesterade inte någon mot, det både vågade och avvikande, beslutet att balkongerna skulle målas himmelsblå med vita prickar. Enligt arkitekt Robert Larssons son var tanken med att balkongerna skulle målas på detta vis faktiskt att studenterna skulle få viss vägledning på sin väg hem till nationshuset! Problem uppstod med de statliga bidragen, beroende på att det inte ansågs nödvändigt med toalett, handfat och dusch på varje rum i myndighetens ögon. Nisse blev därav tvungen att företa sig en resa till huvudstaden där han redde ut saker och ting.

Inflyttning och invigning

I mitten av mars 1957 flyttade de första hyresgästerna in på Snapphanegården. Den 11 maj var det stor pompa och ståt då dåvarande landshövdingen i Kristianstads Län, Per Westling, högtidligen invigde Kristianstads nations studentbostadshus. De första hyresgästerna fick en hyra på 1 150 kr/år för enkelrum och 2 450 kr/år för dubletterna. Städning ingick i hyran, dock ej under juni till och med augusti. Sommarstädning kunde ordnas det också mot en avgift av tre kr per rum och vecka! Hur många av er som bor på huset idag hade varit intresserade av att lösa städningen på ovan nämnda vis?!

Gillisstugan

Under frukostbevaegelsen dagen efter husets invigning reste sig Lasse Holmqvist och uttalade följande ord: ”Denna stuga skall hädanefter heta Gillisstugan, och fan den som kallar den något annat.” Många av er har sett reliefen som finns i den vänstra barhalvan (jo den vänstra blir det ur gästens synvinkel) och flera har felaktigt trott att den föreställer vår käre Gillis, men så är inte fallet. Reliefen bär namnet ”manshuvud” och är en gåva till huset från Erik och Ulla Löfström, vars son Bertil var kurator här 48/49. Fram till och med 1964 satt Gillis i Husstyrelsen (i mitten av femtiotalet var det byggnadskommittén) och det är snabbt konstaterat att han var en av de drivande krafterna redan från husets planering och framåt.

Ljud och oljud

I vår enfald tror kanske vi som är aktiva nu att ljudanläggningen i Gillisstugan och de tekniska problem som medföljer den att det är något specifikt för vår generation och tid. Så fel man kan ha. Den 12 december 1957 (dagen före Julfesten) hade Husstyrelsen att besluta om inköp av något eller några slag av mekanisk musik. Husstyrelsen beslöt att anskaffa en tefifon och ett 4-timmars band med dansmusik. 100 kr anslogs även för inköp av grammofonskivor. På nästföljande husstyrelsemöte framfördes det ett flertal klagomål över otillräckligt ljud och en grupp tillsattes för att utreda huruvida annan mekanisk musikanläggning skulle införskaffas. Tidigare fanns det en regel här på huset som innebar att efter kl 22.00 fick det inte förekomma pianospel eller annat oväsen! Visst låter det som en dröm, för egen del hade jag kunnat tänka mig att flytta fram tiden till kl. 23.00 men utöka regeln att gälla även för Helsingkrona nationshus och vårt kära Spääx.

Det mest välskötta nationshuset

Flera av de andra nationshusen har varit tvungna att genomföra reparationer och ombyggnader för miljoner och åter miljoner kronor. Vad det gäller vårt hus så har det hela tiden utförts ett kontinuerligt underhåll som varit och är mycket väl planerat. Nisse har suttit som ordförande i Husstyrelsen sedan 1956 och har på ett strålande sätt lett dess arbete. Nisse har inte bara en oerhörd kunskap om allt mellan himmel och jord, utan han besitter också förmågan att knyta rätt personer till sig. Så var det då Nisse som föreslog att Sten Bringerts efterträdare som kassaförvaltare skulle bli Anders Akke. Anders tillträdde sin post i januari 1972 och har allt sedan dess varit oss trogen. Tack för de här 25 åren Anders, men även förhoppningar om många fler år i nationens och husets intresse! 1973 tillträdde Per-Axel Hylta som vice ordförande i Husstyrelsen. Per-Axel satt som kurator 60/61 och bodde under flera år på slutet av femtiotalet och början av sextiotalet på huset. Det är dessa tre herrar: Nisse, Anders och Per-Axel, alla tre självklart hedersledamöter i nationen, som är ”skyldiga” till att vi idag har det mest välskötta nationshuset av alla!

Till sist

Jag vill avsluta med ett citat av Gillis som lyder som följer:

”Ty man måste ha antingen en stark personlighet eller en klen begåvning för att vara medlem av Kristianstads nation utan att bli märkt för livet.”

Detta blir i ännu högre grad sant om man dessutom är någon av de lyckliga som fått rum på huset!

Skrivet av Åse Bengtsson för Tuppluren nr 3 1997.